Kalmar län ska vara knarkfritt

I måndags hade Malin Sjölander, Britt Dicksson och Elin Landerdahl en debattartikel i Barometern.


"Varje person som dras in i ett narkotikamissbruk medför lidande för både den drabbade, dennes familj och vänner. Många vittnar om en hopplös kamp mot drogerna. Även för samhället i stort är varje missbruk en förlust i form av sjukskrivningar, vårdbehov och brottslighet.
Ingen vill att en förälder ska få uppleva den mardröm det innebär att hitta sitt medvetslösa barn på en smutsig offentlig toalett, i en knarkarkvart eller liggande död i en skogsdunge med en kanyl i armen.

Narkotikamissbruk kan slå till när och var som helst. Fattig eller rik, hög eller låg utbildning, storstad eller småstad. Alla kan drabbas. Och så vill inte vi att det ska vara. Den mesta narkotikan i Sverige är idag olaglig och ska bekämpas. Den acceptans som stora delar av samhället byggt upp måste bort. Våra barn dör av den acceptansen. 
Langarna ska bort från gator och internet, polisen måste få resurser till detta, de har kompetensen men tiden räcker inte till. Tillförseln måste strypas.

Även den narkotika som ibland läcker från sjukvården måste ses över. Har vi exempelvis utskrivningsprocesser som försäkrar oss att drogerna inte säljs på gatan? 
Självklart måste även förebyggande arbete bedrivas, i skolan, på fritidsgårdar, inom föreningslivet och inom hälso- och sjukvården.

Tills för några år sedan fanns Unga vuxna i Kalmar län, ett samarbete mellan landstinget och kommunen. Där kunde unga, även de över 20 år, få snabb och enkel hjälp när de behövde stöd, när livet trasslade, när mamma och pappa skulle skiljas. Tyvärr valde de rödgröna i landstinget att stänga verksamheten.

Trycket på barn- och ungdomspsykiatrin är stort och det finns alltid en risk att ungdomar hamnar mellan stolarna även med den nya organisationen. 
Problemen idag handlar till stor del om att barn- och ungdomspsykiatrin behöver mer resurser då vi ser att personalen inte riktigt räcker till. Elevhälsan måste därtill få de resurser de behöver; det måste finnas en god tillgång på kuratorer och skolpsykologer, personal som finns i nära de ungas vardag.

Men viktigast av allt: vi i vuxenvärlden måste nu kraftigt ta ställning mot narkotika. Vi måste ha en nollvision mot narkotika, inte prata om legalisering. Nedmonteras och avväpnas polisens viktigaste verktyg, lagen, kommer de ha ett omöjligt jobb att tidigt gå in och markera när unga människor är på väg in i missbruk. Dessutom vill vi att jakten på langare av olagliga droger intensifieras, det är ju de här människorna som ofta bär ansvaret för att våra unga dras in i ett missbruk.

Att legalisera vore att ge upp och kapitulera inför de grovt kriminella nätverk som försörjer sig på detta. Knark kan aldrig vara lösningen på en ung människas problem. Det leder bara in i än djupare problem och tragiska livsöden. Vi uppmanar nu hela Kalmar län att resa sig och säga stopp! Vi vill ha ett narkotikafritt län."

Äspölaboratoriet - verksamhetsbesök

Förra veckan var vår landstingsgrupp i Aspölaboratoriet vid SKB utan Oskarshamn.

Äspölaboratoriet är ett delvis underjordiskt berglaboratorium vid SKB utanför Oskarshamn. Laboratoriet består av ett tunnelsystem på 460 meters djup, samt ett antal byggnader ovan jord. Anläggningen ägs och drivs av Svensk Kärnbränslehantering AB. Deras uppdrag är att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken, där Sverige faktiskt ligger i framkant. Någonting som vi kan vara stola över.

Sedan 1970-talet har SKB utvecklat en metod för att kunna hantera och förvara det använda kärnbränslet på ett säkert sätt under långa tidsrymder. Vi har bedrivit forskning och utveckling och vi har genomfört studier och undersökningar. Flera tekniska genombrott har skett under denna tid. Den metod de använder sig av innebär att bränslet läggs i kopparkapslar (se bild nedan) som omges av bentonitlera på cirka 500 meter ner i berget.

Just nu förbereder de sig för de delar av systemet som ska hantera inkapsling och slutförvaring av det använda kärnbränslet. Denna typ av avfall är det mest svårhanterliga och det måste isoleras i minst 100 000 år.

Efter informationen fick vi allesammans åka ner i laboratoriet, hela 450 meter ner i marken. Det var en riktigt häftig upplevelse tyckte vi nog alla. Där nere fick vi se hela processen som vi tidigare hade fått berättat för oss. Vi fick lite perspektiv över hur stor den här processen har varit och är, att den får ta lång tid.

Vi fick även ta med en souvenir hem, vatten från 450 meters djup. Det är en mycket speciell smak, svårt att sätta ord på men det smakar berg.