Det svenska skogsbruket är hotat

Till:
Miljöminister Annika Strandhäll (S)
Näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S)
EU-minister Hans Dahlgren (S)
Landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S)

Från:
Sveriges 21 regioner
Datum: 2022-04-26

Sverige är ett skogsland och mycket av det vi idag tar för givet – dess vägar, skolor, omsorg och sjukvård – är grundat på de värden som våra föregångare här så långt tillbaka i tiden som tusen år skapade ur skogen. Och skogen är fortsatt en viktig del när vi bygger vårt välstånd.

Därför är det med oro vi ser hur EU nu håller på att arbeta fram en ändring av den förordning som ska reglera upptaget av växthusgaser genom skog och mark i unionen, den så kallade LULUCF-förordningen.

EU-kommissionen föreslår att Sveriges kolsänka i skogs- och marksektorn ska öka från 38,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 47,3 miljoner ton senast 2030. Enligt intresseorganisationen SveBio kommer det innebära att avverkningarna i skogen behöver minska med 16 procent för att Sverige ska klara EU-kommissionens mål. Det innebär 16 procent mindre råvarutillförsel till sågverk och massabruk och motsvarande avveckling av förädlingskapacitet. Alternativet för industrin är att importera mer utländsk skogsråvara från vilket i sin tur fordrar motsvarande avverkningar där. Resultatet blir därmed att den eventuella klimatnyttan i ett globalt perspektiv uteblir.

Förslaget ger också motsvarande minskning av inkomster för skogsägare och sysselsättning inom skogsbruk och skogsindustri. För den svenska energiförsörjningen innebär det också motsvarande minskning av tillförseln av biprodukter och avverkningsrester.

En minskning av avverkningsnivåerna i skogen med 16 procent skulle för Sverige innebära:

1. Ett bortfall på förädlingsvärde om cirka 30 miljarder kronor för hela skogsnäringen.

2. Minskat utrymme för export om cirka 23 miljarder kronor.

3. Försämrad tillgång på råvara skapar lägre investeringsvilja.

4. Minskat utrymme för forskning och utveckling.

5. Risk för sysselsättningskonsekvenser för över 30 000 personer.

6. Sverige består av 23 miljoner ha produktiv skogsmark varav 50 procent ägs av privata skogsägare. I Sverige avverkas årligen cirka 85 miljoner kubikmeter skog. En minskad avverkning på 16 procent innebär ett inkomstbortfall för Sverige skogsägare på bort emot 2,5 miljarder kronor i nettovärde.

7. Minskat underlag för kommunala och regionala skatteintäkter som därmed påverkar välfärden.

Kort sagt skulle detta förslag – om det genomförs – slå mycket hårt mot Sverige. Och det utan att nå de klimateffekter som åtgärderna är tänkta att ge.

Vi vill särskilt understryka följande:

• Att införa ett tvingande LULUCF-mål innebär en styrning av den svenska skogspolitiken som inte överensstämmer med att skogspolitik är en nationell kompetens. De styrmedel som kommer att krävas för att uppnå målet kommer att innebära ingrepp i skogsägarnas rätt att förfoga över sin skog.

• Vidare råder det fortsatt stor osäkerhet hur de bindande nivåerna på kolsänkor kommer att regleras. I nuläget regleras de genom delegerade akter som aktörer utanför EU-kommissionen har begränsade möjligheter att påverka.

• I kommissionens texter finns det en föreställning om att orörda och ”naturliga äldre skogar” har den största kolinbindningen. Detta är fel. Orörda naturskogar uppnår balans och liten eller ingen nettoinbindning av kol, med risk för stora kolförluster vid naturliga störningar som skogsbränder, insektsangrepp och stormar. En nyligen publicerad studie från SLU visar att brukade skogar har ett kontinuerligt upptag av kol och mindre risk för stora störningar med kolförluster.

• Situationen i Sverige har tydligt visat att aktivt skogsbruk är bättre ur klimatsynpunkt än att låta skogen stå. Tillgångarna har fördubblats sedan början av 1900-talet och med nära 40 procent sedan 1980 tack vare en god återplantering med bättre förädlat odlingsmaterial och en god skötsel.

• Ur ett lokalt perspektiv innebär ett aktivt skogsbruk att tjänster köps av andra lokala företagare som i sin tur bidrar till hållbar tillväxt och en mer levande landsbygd.

LULUCF-förordningen är bara ett av flera förslag från kommissionen som kan påverka det svenska skogsbruket. Vi ser en stor mängd

lagstiftningsförslag och strategier från EU-kommissionen som riskerar att begränsa svenskt skogsbruk, trots att skogsfrågor inte är en formell EU-kompetens. EU:s nya skogsstrategi för 2030, EU:s taxonomi för hållbara investeringar, förnybarhetsdirektivet, EU:s strategi för biologisk mångfald, och inte minst LULUCF-förordningen är bara några exempel. Alla dessa europeiska initiativ riskerar att begränsa det svenska skogsbruket med stora negativa ekonomiska, sociala och miljömässiga effekter i regionerna och kommunerna som följd. Vi vill understryka hur viktig regeringens roll, i samarbete med andra medlemsländer, är i de fortsatta förhandlingarna av dessa initiativ.

Vi upplever möjligheten att påverka både den europeiska och nationella processen har varit begränsad. EU:s intåg i skogspolitiken är således inte bara ett problem för skogsbruket, utan även ett problem för demokratin. Få lokala och regionala aktörer har resurser, kunskap eller kompetens att bedöma konsekvenserna av LULUCF-förordningen. De har inte heller möjlighet att påverka processen trots att den kommer få stora lokala effekter. Ett tydligt bevis är hur få lokala svar som kom in till regeringens remissrunda om LULUCF-förordningen under hösten 2021.

Förhandlingarna kring LULUCF-fördraget är bara i början av en lång process, därför ser vi möjligheten för regeringen att påverka hur Sveriges skogar kommer att se ut och fungera framöver och stå upp för de lokala perspektiven. Det här förslaget gynnar inte Sverige och därmed inte hela EU.

Skogen är mångfunktionell och har därmed betydelse för en stor mängd värden, intressen, innovationer och aktörer. EU bör därför främja skogens roll och potential att bidra till en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling av samhället. Den bör också stödja behovet av ökad kompetens, jämställdhet och attraktivitet inom ramen för skogens olika sektorer.

Skogsbruket genomgår en förändring och kommer att utvecklas mycket framöver när det gäller digitalisering. Ett mer digitaliserat skogsbruk innebär många möjligheter till allt från precisionsodling, smarta autonoma maskiner, bättre skräddarsydda lösningar för kundanpassade produkter till nya metoder att samla in data om biologisk mångfald och fakta om markförhållanden som kan ligga till grund för ett skonsamt skogsbruk. Den svenska skogspolitiken bör därför präglas av ett modernt och uppdaterat synsätt på hållbarhet som beaktar skogens kopplingar till alla regionernas utveckling vad gäller tillväxt, sysselsättning och klimatnytta.

Det är därför viktigt att Sverige tidigt och tydligt agerar i frågan. En försvarlig del av Sveriges framtid står på spel.

Region Blekinge

Elin Petersson (M)

Magnus Johansson (S)

Region Dalarna

Birgitta Sacredéus (KD)

Abbe Ronsten (S)

Region Gotland

Eva Nypelius (C)

Region Gävleborg

Eva Lindberg (S)

Patrik Stenvard (M)

Region Halland

Helene Andersson (C)

Per Stane-Persson (S)

Region Jämtland-Härjedalen

Elise Ryder Wikén (M)

Robert Uitto (S)

Region Jönköpings län

Maria Frisk (KD)

Malin Wengholm (M)

Region Kalmar län

Karin Helmersson (C)

Pär-Gustav Johansson (M)

Region Kronoberg

Elizabeth Peltola (C)

Robert Olesen (S)

Region Norrbotten

Nils-Olov Lindfors (C)

Anders Öberg (S)

Region Skåne

Anna Jähnke (M)

Region Stockholm

Gustav Hemming (C)

Region Sörmland

Monica Johansson (S)

Daniel Portnoff (M)

Region Uppsala

Björn-Owe Björk (KD)

Bengt-Olov Eriksson (S)

Region Värmland

Stina Höök (M)

Åsa Johansson (S)

Region Västerbotten

Rickard Carstedt (S)

Tomas Mörtsell (C)

Region Västernorrland

Sara Nylund (S)

Jonny Lundin (C)

Region Västmanland

Denise Norström (S)

Jenny Landernäs (M)

Västra Götalandsregionen

Kristina Jonäng (C)

Bijan Zainali (S)

Region Örebro län

Irene Lejegren (S)

Region Östergötland

Eva Andersson (S)

Per Larsson (KD)

Undertecknare är företrädare med ansvar för regional utveckling i landets samtliga regioner.

Garantier för en trygg förlossningsvård

Inför förra sommaren stod ett stort antal pass tomma långt efter att semestrarna skulle varit godkända. Vid diskussioner i bland annat regionstyrelsen ville den politiska majoriteten, ”Länsunionen”, inte prata om frågan för att ”inte sprida oro” bland blivande föräldrar. 

Förra sommaren löste sig, mycket tack vare inhyrd personal i allmänhet, men också för att de egna medarbetarna var lojala mot arbetsgivaren och ändrade sina semestrar. Sedan i höstas har diskussioner pågått mellan klinikledningarna i både Västervik och Kalmar, politiken, de fackliga företrädarna samt arbetsgivaren. Konkreta önskemål såsom arbetsskor, koordinatorer på heltid samt fler kolleger har framförts.

Arbetet med att tillgodose medarbetarnas önskemål för en mer hållbar arbetsmiljö går långsamt. Först efter ett kvartal är exempelvis arbetsskor på väg att bli verklighet. Rekryteringen av koordinatorer låter vänta på sig. Över lag är det svårt att hitta barnmorskor som vill arbeta inom regionen. I Västervik är knappt hälften av tjänsterna tillsatta. Resten hyrs in och till sommaren kommer sjuksköterskor att täcka upp på BB och gyn.

Medarbetarna har i dialog med chefer och HR tagit fram förslag för att förbättra arbetssituationen och behålla befintliga barnmorskor och förhindra att fler lämnar för att jobba exempelvis med bemanningsbolag, men utmaningarna består likväl. Allt tar väldigt lång tid att förändra, även de lågt hängande frukterna. Denna senfärdighet riskerar att fler säger upp sig innan arbetsmiljön blir bättre.

Moderaterna vill nu att den politiska majoriteten svarar på hur många pass ännu är olösta inför sommaren i Kalmar respektive Västervik; om förlossningen i Västervik hålls öppet hela sommaren; hur många av de fast anställda barnmorskorna som har ”sålt” sin semester; hur återhämtningsplanen ser ut så barnmorskorna orkar jobba i höst; varför det tagit över ett kvartal för att möta medarbetarnas önskemål om arbetsskor; samt hur regionen ska rekrytera och behålla kompetenta och erfarna barnmorskor?

Länsunionen (S, C, L) är svaret skyldiga kring hur Region Kalmar län ska bli bättre på att attrahera, rekrytera och inte minst behålla erfarna barnmorskor för att trygga förlossningsvården i länet.

Carl Dahlin, vice ordförande personalutskottet
Malin Sjölander, vice ordförande regionstyrelsen
Jonas Lövgren, vice ordförande beredningen hälso- och sjukvård
Lennart Hellström, ledamot regionstyrelsen
Moderaterna i Region Kalmar län

Ta bort dagens strandskydd i Kalmar län

Replik på debattinlägg om strandskydd, tidigare inlägg publicerat 19 april.

En bärande del av januariavtalet var löftet om att reformera strandskyddet. Centerpartiet har släppt fram Socialdemokraterna till regeringsmakten flera gånger i tron att det skulle infrias.

I löftet angavs mål om att göra det enklare att bygga strandnära, skapa bättre förutsättningar för bostäder och näringsverksamheter och att öka det lokala inflytandet över strandskyddet.

Därför är det inte svårt att förstå varför Centerpartiet nu reagerar så starkt på att riksdagen inte stödjer det förslag som regeringen har lagt fram. Utan någon typ av strandskyddsreform har Centern ingenting att visa upp för väljarna för att motivera att man har gjort en S-regering möjlig.

Moderaterna och Kristdemokraterna ser däremot till sakfrågan. Innebär reformen tydliga förbättringar?

Där är tyvärr svaret nej. Enligt förslaget ska kommuner bara kunna ansöka om att få strandskyddet hävt i områden där tillgången på obebyggd mark är god och där efterfrågan på mark för bebyggelse samtidigt är låg. Det vill säga på platser där intresset att bygga är lågt.

Till det förslaget har regeringen lagt ett förstärkt strandskydd där efterfrågan på mark för fritidshusbebyggelse är stor. Det vill säga, där människor vill leva och bo. Tidigare upphävda strandskydd ska även kunna återinföras.

Möjligheterna att utveckla områden i attraktiva lägen försämras alltså, och det blir svårare att anlägga bryggor och vägar ned till stränderna. Länsstyrelsens roll och veto i strandskyddsfrågor stärks, utrymmet för förenklingar blir nästan obefintligt och strandskyddet skärps i mycket stora delar av landet.

Det är helt fel väg att gå.

Centerns försvar för allt detta är att reformen bara är den första i en rad reformer av strandskyddet. För detta finns det inga som helst garantier. Strategin att göra reformer ihop med partier som tycker helt annorlunda – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – är feltänkt. Det visar strandskyddsförslagets utformning.

För vi kommer ihåg vad det stod i januariavtalets punkt 23: ”Strandskyddslagstiftningen behöver göras om i grunden genom en ökad differentiering.” Propositionen innebar ingen förändring ”i grunden”. I vissa delar är det till och med en skärpning som ger länsstyrelserna än mer makt.

Därför har vi valt att yrka avslag på propositionen. Det är bättre att göra om och göra rätt än att försöka lappa och laga i ett bristfälligt förslag. Och det är bättre att arbeta fram reformer i gemenskap med likasinnade.

Jan R Andersson (M), riksdagsledamot
Gudrun Brunegård (KD), riksdagsledamot
Pär-Gustav Johansson (M), viceordförande Regionala utvecklingsnämnden