Betala infrastrukturskulden till Kalmar län, Eneroth!

Snart får vi veta hur statens infrastruktursatsningar fördelas i landet i och med regeringens direktiv till Trafikverket för det fortsatta arbetet med den nya nationella infrastrukturplanen.

Under många år har på tok för lite av dessa pengar hamnat i Kalmar län, i relation till länets befolkning och behov.

Vi moderater har därför skrivit brev till infrastrukturminister Tomas Eneroth, där vi kräver att regeringen börjar betala av sin infrastrukturskuld till länet genom ett ”Kalmar länspaket” i den nationella transportplanen, som i pengar minst motsvarar länets andel av den totala befolkningen, samt en höjning av anslagen till vår regionala transportplan.

I januari släppte Sydsvenska Handelskammaren en rapport om hur statliga infrastruktursatsningar fördelats i landet under en 20-årsperiod. Den konstaterar att Kalmar län är ett av de mest missgynnade länet i landet och får mindre än en tiondel av satsningarna i storstadsregionerna, räknat i kronor per invånare. I gällande infrastrukturplan ligger vi allra sämst till i landet, långt efter våra grannlän.

Ett allvarligt faktum som måste rättas till, om det finns en politiskt allvarligt menad ambition att hela landet ska leva.

Kalmar län är ett av tre län i landet som hade en negativ bruttoregionalproduktutveckling år 2008–2017. Utvecklingen därefter ligger också under riksgenomsnittet. Fram till 2019 låg invånarantalet under 1880-talets nivåer och befolkningsökningen därefter är fortsatt svag. Skicket på länets vägar och järnvägar har framhållits som ett hinder för utveckling av OECD och återkommer ständigt när näringslivsklimatet i kommunerna undersöks. Satsningar på infrastrukturen blir därmed avgörande för tillväxten och länets möjligheter att utvecklas i takt med övriga Sverige.

Vi hade därför stora förhoppningar på regeringens infrastrukturproposition som kom i april, men den kom på skam. Intrycket blir en landsbygdsfientlig infrastrukturpolitik där den halsstarriga satsningen på nya banor för höghastighetståg mellan storstäderna kommer sluka alla resurser och göra att Kalmar län halkar längre efter i utvecklingen.

Är vårt krav på ett Kalmar länspaket naivt? Det är befogat att jämföra med de så kallade Trollhättanpaketen i början av 2000-talet, som beslutades efter flitigt lobbyarbete från Västra Götaland och på bekostnad av andra satsningar – bland annat en planerad förbifart på E22 i Blekinge.

Riktade statliga satsningar bara i paritet med vår andel av landets totala befolkning skulle möjliggöra omfattande upprustningar av alla vägar och järnvägar som regionen har pekat ut som prioriterade i sin handlingsplan för länets infrastruktur.

Vi vädjar till Tomas Eneroths småländska själ, om inte siffor och samband hjälper. Och vi utgår från att S, C och L som styr regionen också gör allt de kan av sina goda ingångar till regeringen för ett positivt besked i infrastrukturfrågan till midsommar.

Jan R Andersson, riksdagsledamot
Malin Sjölander, regionråd
Pär-Gustav Johansson, regionråd
Henrik Yngvesson, oppositionsråd Mörbylånga
Ingela Ottosson, kommunalråd Oskarshamn
Daniel Lindvall, gruppledare Nybro
Åsa Ottosson, gruppledare Mönsterås
Marie Nicholson, kommunalråd Vimmerby
Harald Hjalmarsson, oppositionsråd Västervik
Hanne Lindqvist, oppositionsråd Kalmar
Åke Bergh, gruppledare Hultsfred
Emma Åhlander Hansson, 1:e vice KSO Emmaboda
Mona Magnusson, gruppledare Torsås
Carl Malgerud, gruppledare Borgholm
John Friberg, gruppledare Högsby

Personlig tjänst utan inlåsning

Personlig tjänst i Region Kalmar län är en lösning för de medarbetare över 55 år vars chanser att arbeta kvar i ordinarie tjänst just nu bedöms vara små.

Det kan exempelvis handla om kökspersonal som arbetat med tunga lyft under många år och nu drabbats av värk som gör fortsatt ordinarie arbete i storkök svårt. En personlig tjänst kan då innebära lättare arbetsuppgifter bakom ett skrivbord eller någon annan form av arbete anpassat till medarbetarens behov och möjligheter att arbeta istället för att vara sjukskriven.

Det finns också en möjlighet att under synnerliga skäl även låta en medarbetare under 55 år att få personlig tjänst. Rådande regelverk håller dock fast medarbetare i denna anställningsform resterande yrkesverksam tid. För den nära pension medför inte detta någon större problematik, men för de under 55 år – med kanske upp emot 20 år kvar i yrkeslivet – kan personlig tjänst bli en fälla svår att ta sig ur. När medarbetaren träder in i personlig tjänst kan viss rehabilitering fortsatt vara möjlig men den stora rehabiliteringsprocess som pågick innan byte av arbetsuppgifter upphör.

Vi vill inte döma ut yngre medarbetare, utan istället fortsätta bistå dem med aktiv rehabilitering samt möjliggöra en prövning av den personliga tjänsten, exempelvis vart femte år tills 55 års ålder passerats, för att se om medarbetaren har möjlighet att återgå till ordinarie tjänst. Visar sig detta omöjligt skall personlig tjänst givetvis kvarstå. Detta är på inget sätt tänkt att skapa osäkerhet eller otrygghet hos den enskilde anställde, utan att aktivt bry sig genom att försöka stödja medarbetaren i sin rehabilitering med målet att återgå till ordinarie arbetsuppgifter när eller om det så blir möjligt.

Carl Dahlin (M), vice ordförande
Chatrine Pålsson Ahlgren (KD)
Kaj Holst (M)
Personalutskottet, Region Kalmar län

Personlig tjänst utan inlåsning

Personlig tjänst i Region Kalmar län är en lösning för de medarbetare över 55 år, vars chanser att arbeta kvar i ordinarie tjänst just nu bedöms vara små.

Det kan exempelvis handla om kökspersonal som arbetat med tunga lyft under många år och nu drabbats av värk som gör fortsatt ordinarie arbete i storkök svårt. En personlig tjänst kan då innebära lättare arbetsuppgifter bakom ett skrivbord eller någon annan form av arbete anpassat till medarbetarens behov och möjligheter att arbeta istället för att vara sjukskriven.

Det finns också en möjlighet att under synnerliga skäl även låta en medarbetare under 55 år att få personlig tjänst. Rådande regelverk håller dock fast medarbetare i denna anställningsform resterande yrkesverksam tid. För den nära pension medför inte detta någon större problematik, men för de under 55 år – med kanske upp emot 20 år kvar i yrkeslivet – kan personlig tjänst bli en fälla svår att ta sig ur. När medarbetaren träder in i personlig tjänst kan viss rehabilitering fortsatt vara möjlig, men den stora rehabiliteringsprocess som pågick innan byte av arbetsuppgifter upphör. 

Vi vill inte döma ut yngre medarbetare, utan istället fortsätta bistå dem med aktiv rehabilitering samt möjliggöra en prövning av den personliga tjänsten, exempelvis vart femte år tills 55 års ålder passerats, för att se om medarbetaren har möjlighet att återgå till ordinarie tjänst. Visar sig detta omöjligt ska personlig tjänst givetvis kvarstå. Detta är på inget sätt tänkt att skapa osäkerhet eller otrygghet hos den enskilde anställde, utan att aktivt bry sig genom att försöka stödja medarbetaren i sin rehabilitering med målet att återgå till ordinarie arbetsuppgifter när eller om det så blir möjligt.

Carl Dahlin (M), vice ordförande
Chatrine Pålsson Ahlgren (KD)
Kaj Holst (M)
personalutskottet, Region Kalmar län

Kvinnors företagande är en nyckel för Sveriges tillväxt

Den bristande jämställdheten vad gäller entreprenörskap och ägande gör att Sverige går miste om tillväxtpotential och arbetstillfällen.

Enligt en ny rapport från Almi och Företagarna är bara cirka en tredjedel av Sveriges egenföretagare och startupentreprenörer kvinnor. Sett till alla företag är andelen kvinnor ungefär densamma.

Detta är beklagligt i Sverige, som ska vara ett av världens mest jämställda länder.

Företagande handlar dels om individens frihet, egenmakt och om att bidra till samhället. Det för många goda saker med sig. Men det handlar också om Sveriges konkurrenskraft. Företagen och deras export driver Sverige framåt - de skapar jobbtillfällen, tillväxt och finansierar välfärden. Därför är det ett oerhört kompetenstapp att inte fler kvinnor driver företag. Vi går miste om idéer och innovationer.

Enligt rapporten från Almi och Företagarna, samt en ny rapport från tankesmedjan Ownershift, driver kvinnor framför allt soloföretag, ofta inom personliga och kulturella tjänster som vård, skola och omsorg. En av de största utmaningarna enligt kvinnor som är företagare är kontakter och nätverk, medan de värderar självständighet, makt över sin egen tid och frihet högt. Ownershifts rapport visade också att kvinnor generellt sett äger mindre och bara får en bråkdel av riskkapitalet till sina företag.

Det lyfts också fram att kvinnor vill att deras verksamhet ska växa organiskt, och söker hellre bidrag än lån samt använder hellre egna pengar. Detta betyder mindre risk, men också mindre investeringar och tillväxt.

Kvinnors företagande är en nyckel för Sveriges tillväxt och i allas intresse. I det moderata företagarrådet arbetas det bland annat för att få upp företagarperspektivet och exportfrämjande till kommun och regionnivå. När vi arbetar med att underlätta för företagare och främja export till EU:s inre marknad och till resten av världen, måste vi därför titta på hur fler kvinnor ska vilja starta företag och vilka förutsättningar som behövs. Det handlar inte om att kvinnor ska göra allt på samma sätt som män eller om kvotering, utan att skapa lika möjligheter.

Vi behöver även underlätta för kvinnor att sitta i styrelser och ha VD-poster samt att få fler att stanna kvar som företagare även efter familjebildning. Nätverkande, ledarskapsutbildningar och mentorsprogram är ytterligare sätt att tydliggöra och lyfta de framgångsrika exempel som finns och föra dem samman med kvinnor som vill starta och driva företag.

Vi kan konstatera att Sverige ligger efter med jämställdhet inom entreprenörskap och ägande. När vi i politiken och näringslivet arbetar för att öka svensk konkurrenskraft och export måste vi ha detta med oss. Fler kvinnor som leder företag har en stor potential för vår tillväxt och skulle öka jämställdheten i Sverige.

Malin Sjölander, Förbundsordförande Moderaterna i Kalmar län
Jörgen Warborn, Europaparlamentariker Moderaterna

Vi måste stoppa supertrålarna

Det kustnära fisket har en lång historia i vår del av landet och det är hög tid att regeringen tar ansvar för att förbättra förutsättningarna för Östersjön och dess fisk.

Det finns många som har ett intresse av fisket, inte bara kustfiskare utan även den växande besöksnäringen kring sportfiske. Det som inte är ett hållbart intresse är supertrålare som till stor del lossar sin fångst i utländska hamnar. Flera länsstyrelser, inklusive Kalmar län, har uttryckt oro över hur fisket efter skarpsill/sill bedrivs i Östersjön idag. Utvecklingen har drivits till färre fartyg med betydligt större kapacitet och effektivitet. Länsstyrelserna anser därför att det är rimligt att diskutera ifall stora kustnära uttag är långsiktigt hållbart.

Sill har under långa tider varit en betydande del av kustsamhällens livsmedelsförsörjning men dagens fiske är i princip helt koncentrerat till framställning av djurfoder. Fiskekvoter bestäms av EU. Sveriges talan i dessa förhandlingar sker via regeringen. Fördelningen av den svenska kvoten beslutas sedan av Havs- och vattenmyndigheten.

En konsekvens av dagens system för fördelning av kvoter är enligt länsfiskekonsulenten en av många orsaker till att det småskaliga kustnära fisket är på väg att försvinna i Kalmar län. Vi vill ha levande kustsamhällen som attraherar fisketurister och där det professionella fisket fokuserar på livsmedelsframställning och möjliggör för lokala familjer att bo och bygga sig en tillvaro på orten. Det betyder inte att det storskaliga industrifisket behöver fasas ut helt men det måste anpassas till Östersjöns förhållanden. Det ena utesluter inte det andra men samarbete krävs mellan olika typer av fisken och alla inblandade myndigheter för att utforma ett fiske som är hållbart och ekonomiskt lönsamt på lång sikt.

En annan betydande faktor är säl och skarv. Enligt länsfiskekonsulenten befinner sig Östersjön i en ekologisk kollaps, vilket i allra högsta grad motiverar aktiv förvaltning av skarv och säl för att skydda fiskbeståndet. En vuxen skarv äter ett halvt kilo fisk per dygn. Vid en inventering i Kalmarsund 2018 uppskattades antal skarvar till drygt 57 000 fåglar exklusive årsungar. Det betyder, vågar vi påstå, att skarvarna dagligen äter mer fisk än vad vårt kustnära fiske någonsin plockat upp under en dag, ens när det stod på sin topp. Länsstyrelser i andra delar av landet har redan agerat i enlighet med EU:s nya beslut och har fattat beslut om att halvera sina skarvbestånd. Vi tycker det är väl motiverat att fatta samma beslut här, med tanke på skarvpopulationens explosiva tillväxt i Kalmar län.

Vi anser också att man bör lyfta en diskussion angående en allmän avgift för att fiska, liknande jaktkortsavgiften som alla jägare måste betala idag. En avgift på ett par hundra kronor för vuxna skulle ge förutsättningar att också mer samordnat arbeta med frågor som tillsyn, ekosystembaserad förvaltning och fiskevård. De flesta fiskare är nog beredda att betala en sådan summa för den goda sakens skull. Östersjöns framtid måste upp på den politiska agendan på kommunal såväl som regional, nationell och europeisk nivå.

Hanne Lindqvist (M), Oppositionsråd Kalmar kommun
Pär-Gustav Johansson (M), Oppositionsråd Region Kalmar län
Patrik Olsen (M), Vice ordförande Vatten- och miljönämnden Kalmar kommun
Betty Malmberg (M), Riksdagsledamot, fiskepolitisk talesperson

Tänk nytt om morgondagens kollektivtrafik

Kollektivtrafiken behöver tänka nytt – det gällde före coronapandemin och det gäller ännu mer nu.

I arbetet med en strategi för Kalmar läns kollektivtrafik under 2020-talet har vi försökt få in detta perspektiv. Även om vi gärna hade sett ännu mer nytänkande ser vi positivt i synnerhet på ett utvecklingsområde som beskrivs i strategin, så kallad kombinerad mobilitet.

Vad döljs bakom detta krångliga begrepp? Det är inget mindre än en revolution. Utgångspunkten är inte vad som passar producenten, kollektivtrafikmyndigheten, utan vilka behov resenären har. Vi vill skapa den enkla resan. Det finns ingen konflikt eller konkurrens mellan offentligt och privat, utan resenären ska enkelt kombinera alla slags resor vem som än erbjuder dem. Och framgången mäts inte i hur många resenärer kollektivtrafiken ”tar” från bilarna, utan hur mycket invånarnas vardag förenklas.

I förslaget till så kallat trafikförsörjningsprogram som nu behandlas står det: ”Kombinerad mobilitet blir allt viktigare för att möta framtidens behov av resor. Trängseln i stadskärnorna tillsammans med starkare miljökrav gör att olika sätt att förflytta sig behöver kombineras.”

Och beskrivningen fortsätter: ”Bilen är oöverträffad för resor på landsbygden. För resor från landsbygd till stad, eller i och i närheten av staden, kan parkering vid viktiga bytespunkter eller infartsparkeringar (pendlingsparkering) för fortsatt resa i stark kollektivtrafik utgöra en möjlighet för att minska behovet av parkeringsplatser i centrum. Cykelpooler med koppling till kollektivtrafiken och viktiga målpunkter i staden eller samhället öppnar för ett nytt sätt att klara hela resan.”

Detta är precis det synsätt som behövs. För mycket av strävan inom kollektivtrafiken har handlat om att konkurrera med bilen på områden där bilen är överlägsen. Det är ett tvivelaktigt sätt att hushålla med skattemedel.

I praktiken har också kollektivtrafiken konkurrerat med cykling, vilket ur både miljö- och folkhälsoperspektiv är klart olyckligt. När bil, kollektivtrafik och cykel kombineras istället för att konkurrera blir helheten mycket bättre.

Idén om kombinerad mobilitet är inte alldeles ny. Den finns med även i den nu gällande strategin, där det talas om en gemensam sökmotor som redovisar såväl privata initiativ för mobil samåkning som utbudet i den samhällsstödda trafiken. Detta skulle vara angeläget att utveckla särskilt för områden vid sidan om de starka stråken.

Men vi hoppas och bedömer att utvecklingen under kommande år kommer att gå snabbare än den har gjort hittills. Det finns inga politiska, ekonomiska eller miljömässiga skäl till att olika sätt att färdas ska ställas mot varandra. Det finns heller inget skäl att se offentligt driven trafik som ”finare” än privata alternativ. Alla har sin funktion och är bra på sina områden.

Däremot tror vi att det offentliga behöver ta ett större ansvar för att främja kombinerad mobilitet. De tekniska utmaningarna är inte särskilt stora. Frågan är om politiken förmår uppbåda den energi och kreativitet som krävs.

Anders Andersson (KD), vice ordförande i kollektivtrafiknämnden
Pär-Gustav Johansson (M), vice ordförande i regionala utvecklingsnämnden

Kostnaderna för hyrpersonal skenar i länet

I 10 av 21 av landets regioner minskar kostnaderna för inhyrd bemanning som andel av egen personal. I Region Kalmar län ökade hyrkostnaderna med närmare 10 procent. Det är en gåta varför Region Kalmar inte gör mer för att lyckas.

Sveriges kommuner och regioner (SKR) presenterade nyligen fjolårets statistik på bemanningstrenderna för inhyrd personal i hälso- och sjukvården. I 10 av 21 av landets regioner minskar kostnaderna för inhyrd bemanning som andel av egen personal. I Region Kalmar län ökade hyrkostnaderna med närmare 10 procent. Detta trots att Länsunionen (S, C, L) ökat målet för hyrbemanningskostnader om 2 procent till 5 procent, av den totala lönekostnaden.

På tio år har kostnaderna ökat från 45 miljoner kronor till snart en kvarts miljard årligen – som jämförelse kan nämnas att skattehöjningen som genomfördes för ett år sedan motsvarar hela den summan. Problematiken har under tio års tid bara eskalerat. Det går således inte skylla på covid-19. Samtidigt ser vi nämligen att, trots pandemin, har nära hälften av landets regioner lyckats vända trenden. Region Kalmar län bör lära mer av dessa och inse att det krävs fler insatser än idag för att komma till bukt med de skenande hyrbolagskostnaderna, men Länsunionen tycks ha gett upp den kampen.

Moderaterna och Kristdemokraterna har föreslagit en palett av åtgärder för att råda bot på de kroniskt ökande hyrkostnaderna, som tydligare lönesatsningar och lönespridning, en genomlysning av grundbemanningen liksom satsningar på att behålla den egna personalen istället för dyra hyrlösningar. Dessa insatser har fungerat i de regioner som lyckats vända trenden. Det är en gåta varför Region Kalmar län inte gör mer för att lyckas.

Malin Sjölander (M), vice ordförande i regionstyrelsen
Carl Dahlin (M), vice ordförande i personalutskottet Region Kalmar län